Pollenanalys

Från provtagning till pollendiagram

På denna sida ges en allmän introduktion till den pollenanalytiska metodiken, från den inledande provtagningen ute i fält, via preparering och analys till det slutliga diagrammet. Nederst på sidan finns även kortfattad information om tolkning av pollendiagram och den pollenanalytiska metodens framväxt.

Provtagning

Det första steget vid en pollenanalytisk undersökning är provtagningen. Vi förutsätter då att man dessförinnan har valt provtagningslokal och har adekvata frågeställningar som man vill belysa med undersökningen. När pollenanalys används som metod i samband med uppdragsarkeologiska undersökningar finns det oftast väldefinierade frågeställningar som kan vara kopplade till en plats eller lämning. Pollenanalysen blir då ett hjälpmedel som används för att lösa frågeställningar som kan vara svåra och ibland omöjliga att besvara med andra undersökningsmetoder. Sådana frågeställningar kan omfatta allt från allmän vegetationsutveckling i ett område till odlingshistoria på en specifik plats.

Den provtagningsutrustning man använder beror på vilken typ av lokal man har valt att hämta sin lagerföljd ifrån. Men även frågeställningen har betydelse för valet av utrustning. Vill man exempelvis studera markanvändningen i ett medeltida röjningsröseområde finns det ingen anledning att provta en fullständig lagerföljd som kanske omspänner hela den holocena utvecklingen. Man kan i sådana fall nöja sig med den översta delen av lagerföljden och ändå täcka in utvecklingen under de senaste 1000 åren. Det är också viktigt att förstå, om man skall använda sig av pollenanalyser i samband med en arkeologisk undersökning, att man tar hänsyn till detta redan från början. Att utföra en pollenanalytisk förundersökning kan visa sig lika betydelsefullt som att göra en motsvarande arkeologisk förstudie. Med hjälp av en pollenanalytisk förundersökning kan man bättre ringa in de lokaler och lagerföljdsavsnitt som kan vara användbara för att belysa de frågeställningar man har. Gör man inte detta kan dyrbar analystid gå till spillo som kunde ha använts bättre.

Den vanligaste provtagningsutrustningen är olika former av kann- och kolvprovtagare. Med hjälp av sådan utrustning kan man provta hela, eller delar av lagerföljder, i såväl kärr, mossar som sjöar. Vanligtvis provtar man lagerföljden i 1 m långa kärnor, men det finns utrustning som kan ge både längre eller kortare borrkärnor. Den kanske mest använda provtagningsutrustningen är den så kallade ryssborren, vilken också kallas ”rysseborr” eller kannprovtagare av rysk typ. Att den fått detta namn beror på att borrtypen har utvecklats av ryska torvgeologer. Att ryssborren blivit den mest använda utrustningen vid provtagning beror på att den är enkel att hantera, tämligen robust och relativt billig. Den är därtill flexibel genom att man enkelt kan förlänga provtagaren med länkar och på så sätt kunna ta upp avsnitt av lagerföljder från stort djup. Beroende på typ av lagerföljd kan man med sådan utrustning ibland ta upp borrkärnor från så stora djup som 15 m. Är lagerföljden mäktigare måste man oftast använda någon annan typ av borrutrustning, t ex en kolvprovtagare (se Aaby och Digerfeldt 1986).

Typen av provtagningslokal, dvs om den är ett kärr, en mosse eller sjö, påverkar det praktiska fältarbetet, inte minst under vilken årstid man kan komma åt att göra borrningen. De flesta kärr och mossar är i allmänhet tillgängliga året om och de medför sällan några större svårigheter i samband med provtagning. Sjöar ställer oftast större krav på fältarbetet eftersom de kräver mer förberedelser inför provtagningen. Enklast är sjöar att provta på vintern när de är isbelagda. Men isläget är ofta varierande och detta kan medföra att man sällan kan planera provtagningen lång tid i förväg. Detta gör att sjöar sällan kan betraktas som ideala provtagningslokaler för pollenanalytiska studier i samband med arkeologiska undersökningar. Skall de provtas under sommaren kan detta ske från någon form av flotte eller gummibåt.

När man väl har fått upp borrkärnorna överförs de från provtagningskannan till någon typ av ränna, vilken i regel är tillverkad av ett plaströr som sågats upp på längden. I en sådan ränna skyddas lagerföljden under hemtransporten. Det är också viktigt i detta skede att borrkärnorna märks väl och förseglas på ett sådant sätt att de inte torkar ut. Detta görs genom att man sveper in sin kärna med någon typ av plastfolie. När väl kärnan är förseglad bör den förvaras i kylrum tills man hinner börja arbeta med den. Normalt kan en välförseglad borrkärna ligga länge i ett kylrum innan den blir förstörd. Men ju fortare man kan komma igång med analysen desto bättre är det.

Preparering

Nästa steg i processen är uttagning av pollenprover från lagerföljden. När man väl öppnat sin borrkärna bör man arbeta kvickt med provuttagningen, dels för att undvika att kärnan kontamineras av oönskat material, dels för att den inte skall torka och börja förstöras. I många fall behöver man också återkomma till samma kärna vid ett senare tillfälle för att ta kompletterande prover eller för att ta ut material för dateringar. När man öppnat borrkärnan brukar man dessutom göra en mer detaljerad beskrivning av lagerföljden än den man gjorde i fält. Vid provuttagningen skrapar man bort det yttersta skiktet på borrkärnan för att undvika att få med material som råkat hamna på ytan när borren togs upp eller då den sveptes in i plast.

Provnivåerna fördelas vanligen över borrkärnan på det sätt som motsvarar den analystäthet man vill uppnå. Ofta innebär detta att man tar ut prover på var 5:e eller 10:e cm, men tätare eller glesare intervall förekommer. Befinner man sig i ett rekognoserande skede av en undersökning väljer man oftast ett glest provintervall för att kunna täcka in en hel lagerföljd med bara ett fåtal prover. Vid en slutundersökning arbetar man oftast med tätare provtagning för att upplösningen i pollendiagrammet skall bli så hög som möjligt. Det uttagna provmaterialet överförs för det mesta till provrör av plast. Provmängden kan variera något beroende på vilken typ av material man arbetar med, men i många fall ligger den på 1–2 cm³. I ett sådant prov kan det normalt finnas tiotusentals pollenkorn och ibland flera hundra tusen.

Innan man kan påbörja pollenanalysen måste de uttagna proverna prepareras i laboratorium. Detta steg görs dels för att koncentrera pollenkornen så att analysen, vilket är själva pollenräknandet, inte skall bli alltför tidsödande, dels för att ta bort oönskat material som grövre växtfibrer och minerogena partiklar. Men även många andra ämnen som kan finnas i jordarterna i både fast och löslig form försöker man ta bort. Sådana ämnen är t ex humus och kalkutfällningar. Prepareringen är ganska tidsödande och tar ungefär en dag i anspråk. Exakt tidsåtgång beror på vilken typ av material man arbetar med eftersom olika jordarter kan kräva olika behandlingssteg. Normalt preparerar man en serie prover åt gången. Varje provserie brukar för det mesta omfatta mellan 10 till 20 prover. De viktigaste inledande prepareringsstegen är behandling med lut (natriumhydroxid, NaOH) för att lösa ut humusämnen, och saltsyra (HCl) för att avlägsna kalkhaltiga partiklar. Därefter silar man normalt proverna för att avlägsna grövre växtrester och eventuella större minerogena partiklar. Oftast använder man en silduk med en maskvidd på 250 µm. På så sätt blir proverna renare och i slutändan lättare att analysera. Alla pollenkorn som förekommer i vår region är mindre än den använda maskvidden. Detta innebär att det inte finns någon risk för att pollen försvinner genom detta moment.

I nästan alla prover finns en del minerogena partiklar kvar efter silningen. I sjösediment, men även vissa torvslag, kan denna komponent vara påtaglig och utgöra ett problem vid analysen om den inte reduceras. En stor del av dessa mineralpartiklar kan avlägsnas genom dekantering. Denna utförs genom att provet rörs om kraftigt så att alla partiklar virvlas upp i lösningen. Därefter låter man partiklarna sedimentera en kort stund innan man häller över lösningen i ett nytt provrör. I botten på det gamla röret hamnar då de grövsta partiklarna. Denna procedur upprepas därefter ett par gånger. Trots silning och dekantering kan det ändå återstå en del mineralpartiklar. Har man kvar mycket av sådana partiklar i provet blir man oftast tvungen att försöka lösa bort dessa med fluorvätesyra (HF). Denna syra löser bort mineralet kvarts (SiO2) – som till stor del bygger upp mineralpartiklarna – men påverkar inte pollenkornen.

Efter denna behandling följer sedan ett steg som syftar till att ta bort rester av vedämnen och cellväggar. Denna behandling kallas acetolys och utförs genom att proverna kokas i en blandning bestående av nio tiondelar ättikssyraanhydrid (C4H6O3) och en tiondel svavelsyra (H2SO4). Acetolysen lämnar pollenkornen nästintill orörda så länge proverna inte kokas alltför lång tid i blandningen. Efter acetolysen följer några moment där provmaterialet tvättas och successivt förs över till en blandning av glycerin och vatten. Proverna brukar sedan slutförvaras i glycerin, vilket också är det medium som pollenkornen bäddas in i vid analysen.

Pollenanalys

När väl proverna är preparerade kan man tillverka analyspreparaten. Dessa tillverkas på så sätt att några droppar av provet läggs på ett mikroskopglas. Dessa droppar blandas ut med lite glycerin. Provmaterialet och glycerinen rörs därpå om och fördelas över glaset. Därefter lägger man på ett tunt täckglas över materialet. Detta analysprov kan sedan permanentas genom att kanterna förseglas med någon typ av lack. Efter dessa moment kan pollenanalysen komma i gång, vilket är då man bestämmer och räknar pollenkornen. Vid pollenanalys använder man sig oftast av ett vanligt ljusmikroskop. Förstoringsgraden kan variera men vid rutinmässig analys brukar den ligga på 400 till 500 gångers förstoring. Större förstoring (1000 gånger) används ibland för detaljstudier av karaktärer eller strukturer på pollenkornen som kan vara av betydelse för vissa bestämningar.

De hjälpmedel som används vid analysen förutom mikroskopet är olika typer av räkneverk – för att hålla reda på hur många pollenkorn man räknat av respektive typ – och någon form av blankett där man skriver upp vilka typer man noterat. Vanligen räknar man minst 500 pollenkorn per prov, men ibland så många som 1000 eller fler. Hur många man räknar beror på vilken detaljgrad man eftersträvar. Till sin hjälp vid analysen har man olika typer av referenslitteratur. Denna litteratur kan bestå av nycklar eller avbildningar av pollenkorn (se t ex Fægri och Iversen1989; Moore m fl 1991). Det finns därutöver en rikhaltig speciallitteratur som bara behandlar vissa pollentyper. De karaktärer på pollenkornen man oftast använder vid en bestämning är t ex förekomst av strukturer som porer och springor (colpi). Orienteringen av sådana strukturer på pollenkornet kan också vara viktigt att notera. Dessutom har pollenväggens byggnad och ytstruktur betydelse för bestämningen. Ibland kan det behövas att man kontrollerar sina bestämningar genom att jämföra med referenspreparat som innehåller pollenkorn från den växt man tror sig ha hittat.

Det kan finnas anledning att förtydliga vad det är man bestämmer vid en pollenanalys. Paleoekologer talar ofta om att de bestämt olika pollentyper och det är säkert inte självklart för alla vad som menas med detta. En pollentyp kan sägas motsvara den taxonomiska grupp pollenkornet härstammar ifrån. Ibland är pollentypen likställd med den art den kommer ifrån, men ibland kan den motsvara en större grupp som ett släkte eller till och med en familj. Så är fallet i grupper där närbesläktade arter producerar näst intill identiska pollenkorn. Pollentypen Plantago lanceolata (svartkämpar) utgör exempel på en typ som är liktydig med ursprungsarten. Andra arter av släktet Plantago (kämpar) producerar pollenkorn som lätt kan särskiljas från P. lanceolata.

För pollentypen Betula (björk) blir det i stället lite mer komplicerat. Släktet Betula (björkar) omfattar tre arter i Sverige, nämligen de trädformiga arterna glasbjörk (B. pubescens) och vårtbjörk (B. pendula) och den buskformiga arten dvärgbjörk (B. nana), och dessa producerar snarlika pollenkorn. I nutid förekommer endast de två förstnämnda arterna i undersökningsområdet medan dvärgbjörken däremot förekommer längre norrut i landet, men några spridda förekomster finns dock i Småland och nordöstra hörnet av Skåne (Weimarck & Weimarck 1985; Tyler m fl 2007). I äldre tid, t ex under senglacial tid och under övergången till holocen, förekom också dvärgbjörk i området. I viss mån kan man särskilja dvärgbjörkens pollenkorn från de trädformiga björkarternas, men en säker uppdelning kan sällan göras med alla björkpollenkorn. Vid en tolkning måste man alltid ta hänsyn till sådana aspekter. I fallet med björk leder detta till att man sällan kan diskutera de ingående björkarterna, trots att detta skulle vara intressant inte minst ur en ekologisk synvinkel eftersom glasbjörk i vanliga fall växer i fuktigare miljöer än vårtbjörk. Slutligen finns det pollentyper som omfattar hela växtfamiljer. Ett sådant exempel är pollentypen Poaceae som omfattar gräsfamiljen. Turligt nog kan man ändå göra vissa avgränsningar inom denna familj. Detta gäller de odlade gräsen (sädesslagen), vilka kan särskiljas från de vildväxande genom framför allt en större pollenstorlek.

Pollenanalysen går för övrigt till på så sätt att man på ett systematiskt sätt avsöker analyspreparatet, vanligen från kant till kant, och bestämmer och räknar de pollenkorn man påträffar. Den pollensumma man nått upp till när man avslutat räknandet – i regel bestämmer man från början vilken summa man skall nå upp till – utgör också bassumma när man räknar ut frekvenserna för de pollentyper som påträffats. Det är sedan dessa frekvenser man utgår ifrån när man konstruerar eller ritar upp diagrammet. Enkelt uttryckt kan man säga att ett pollendiagram utgör ett överskådligt sätt på vilket man kan sammanfatta en analys. Då man oftast utgår från stratigrafiska prover, vilket är prover som är tagna på olika nivåer i en lagerföljd, kommer dessa att presenteras på motsvarande sätt i pollendiagrammet.

Tolkning av pollendiagram

Det som i pollendiagram utgör y-axeln motsvarar den stratigrafiska positionen, vilken antingen kan uttryckas som djup eller ålder. Längs den andra axeln i diagrammet, x-axeln, presenteras frekvenserna för de olika pollentyperna. Varje pollentyp utgör en pollenkurva och i denna kan man följa hur frekvensen förändras med djupet eller tiden. Eftersom man oftast påträffar en mängd pollentyper vid analys av en serie prover blir diagrammen omfattande.

För att underlätta läsandet av pollendiagram brukar man i pollenkurvorna inkludera hjälpkurvor som förtydligar frekvensen. Denna hjälpkurva kallas för en promillekurva och utgör en tio gångers förstoring av pollenfrekvensen. Pollendiagrammen brukar vidare struktureras på så sätt att man först redovisar trädpollen, därefter pollen från buskar, dvärgbuskar och örter. Sist i diagrammet brukar man redovisa sportyper och annat som man noterat vid analysen som exempelvis träkolspartiklar. Ordningen inom varje grupp kan dock variera. Trädpollentyperna redovisas ofta i en ordning som motsvarar hur trädarterna invandrade. Ordningen i de andra grupperna kan t ex baseras på systematisk tillhörighet eller ekologiska preferenser.

För den oinvigde kan tolkning av pollendiagram verka vara något av ett mysterium. Så är ingalunda fallet. Men det är riktigt att pollendiagram är komplexa och att de innehåller mängder med information som trängts ihop på en liten yta. För att kunna tolka sådana diagram på ett bra sätt krävs goda kunskaper i såväl systematisk botanik som växtekologi. Det gäller att ha klart för sig vilka arter som kan döljas i de bestämda typerna och dessutom vilka av dessa som kan tänkas förekomma i det område man studerar. God kunskap om växtgeografi är därför till stor hjälp vid tolkningen. För att kunna förstå tolkningsprocessen fullt ut behövs också kännedom om hur vegetationen avspeglas i pollenprover. Det är tyvärr sällan som det råder ett enkelt samband mellan en arts numerär i vegetationen och dess frekvens i pollenprover. Tolkningsmöjligheterna påverkas av faktorer som pollenspridning och den provtagna lokalens storlek. För att man över huvud taget skall kunna göra en rimlig tolkning måsta hänsyn tas till sådana faktorer.

Att olika arter sprider varierande mängder pollen är nog välkänt för de flesta. Detta gäller inte minst för pollenallergiker som högst påtagligt blir påminda om det när pollen från björkar och gräs sprids på våren och försommaren. Hur växter sprider pollen beror på deras pollinationsbiologi. De vanligaste spridningssätten är med vinden eller med insekter. I allmänhet producerar vindpollinerade arter betydligt fler korn än sådana som pollineras av insekter. Detta har sin förklaring i att det måste spridas många gånger fler pollen med vinden för att åtminstone några skall hamna på rätt plats, dvs på pistillen i en blomma. Om det är insekter som transporterar pollenkornen behövs sällan samma mängder eftersom spridningen då är mer riktad. Spillet blir därigenom mycket mindre. Det är för övrigt detta pollenöverskott som hamnar i lagerföljder som pollenanalytikern kan använda sig av för att rekonstruera vegetationen vid olika tidpunkter.

Olikheterna i pollinationsbiologi och pollenproduktion har avigsidan att inte alla arter blir representerade i lagerföljderna på samma sätt. Det medför att vindpollinerade arter mestadels är bättre representerade än sådana som är insektspollinerade. Växter som genom att de är vindpollinerade ofta blir överrepresenterade är björk (Betula), tall (Pinus), gran (Picea), hassel (Corylus) och gräs (Poaceae). Huvuddelen av de insektspollinerade växterna blir däremot underrepresenterade, detta gäller bl a lind (Tilia), lönn (Acer) och ett flertal örter.

En annan faktor som påverkar pollenrepresentationen är provtagningslokalens storlek. Nära kopplat till denna faktor är vegetationen på provtagningsplatsen. Den lokala växtligheten kan om den är riklig ibland mer eller mindre skymma den vegetation man verkligen vill beskriva. Normalt råder ett enkelt förhållande mellan provtagningslokalens storlek och det område varifrån pollenkornen härstammar. Man talar därför om lokalens pollenupptagningsområde. Är upptagningsområdet litet medför detta att lagerföljden blir lokalt dominerad, detta innebär att den lokala vegetationen kommer att vara bäst representerad i pollenproverna. Provtagningsplatser i tät skog, t ex ett litet skogskärr, blir därigenom mycket lokalt präglade. Huvuddelen av pollenkornen som deponeras på sådana lokaler har sitt ursprung i skogen inom en radie på ungefär 20 till 100 meter (Andersen 1970; Bradshaw 1981, 1988; Y. Chen 1988; Jackson och Wong 1994; Calcote 1995, 1998; Jackson och Kearsley 1998; Larocque m fl 2000).

Större provtagningslokaler som mossar och sjöar har vidsträcktare upptagningsområden genom att pollenkorn från många olika vegetationstyper deponeras på samma plats. Pollenkorn som deponeras på sådana lokaler kan ha transporterats åtskilliga kilometer från ursprungsvegetationen. Lagerföljderna blir därmed mer regionalt präglade. För den som vill fördjupa sig i problematiken kring pollenspridning och provtagningslokalens storlek finns en rikhaltig litteratur varav Jacobson och Bradshaw (1981), Prentice (1985, 1988), Jackson (1990) och Sugita (1993, 1994) kan utgöra en lämplig introduktion. Det kan vara värt att notera att lokalt och regionalt präglade undersökningsplatser inte utesluter varandra. Båda typerna har stor betydelse för paleoekologiska studier och vilken man väljer beror på frågeställningarna. Är det den generella vegetationsutvecklingen i ett område som man vill studera fungerar det utmärkt med en regionalt präglad lokal. Vill man beskriva utvecklingen inom ett begränsat område, t ex inom ett visst bestånd, måste man använda sig av en lokalt präglad undersökningsplats.

I ett pollendiagram finns ofta ett stort antal pollentyper noterade. Ibland kan det röra sig om ett 40-tal men ibland betydligt fler. Att hantera så många pollentyper vid en tolkning är sällan möjligt och oftast heller inte nödvändigt. Vid tolkningen måste man koncentrera sig och då använder man främst pollentyper som förekommer med högre frekvens genom hela lagerföljden. Vanligen är det de dominerande pollentyperna som man använder för huvuddelen av tolkningen. Flertalet av de mer ovanliga pollentyperna förekommer bara sporadiskt och detta medför att de sällan kan utnyttjas till någon mer omfattande tolkning. Ett undantag utgör en grupp pollentyper som kan användas som indikatorarter för att belägga en viss miljö eller markanvändningsform. Detta gäller pollentyper som går att hänföra till en specifik art och där denna art i sin tur är starkt knuten till en speciell växtmiljö. Sådana arter har oftast stor betydelse för tolkningen trots att de inte uppträder frekvent eller kontinuerligt i en lagerföljd. Många indikatorarter har stor betydelse för exempelvis tolkningen av markanvändning och odlingshistoria (t ex Behre 1981; Vorren 1986). Ett exempel på en indikatorart är Plantago lanceolata (svartkämpar), som förekommer främst i betesmarker.

Innan man tolkar sitt pollendiagram brukar man zonera det. Det innebär att man delar upp diagrammet i avsnitt (zoner) som kännetecknas av likartade frekvenser för olika pollentyper. Sådana zoner omfattar ett antal provnivåer och kan sägas representera ett avsnitt med relativt likartade vegetationsförhållanden. Eftersom en pollenzon representerar en stratigrafisk del av en lagerföljd omfattar den även ett tidsavsnitt. Vanligen utmärks zongränserna av tydliga förändringar i pollendeponeringen. Zoneringen kan antingen göras på rent visuell väg eller genom att man använder sig av någon statistisk beräkningsmetod. Tidigare hade sådana pollenzoner också stor betydelse för att datera lagerföljder. I dag har denna betydelse minskat av den orsaken att man har andra möjligheter att datera lagerföljder, inte minst med ¹⁴C-metoden. Därför utgör zoneringen i dag främst ett redskap för att korrelera närbelägna lagerföljder och för att beskriva vegetationsutvecklingen.

Pollenanalysens historia

Den pollenanalytiska metodiken utvecklades under 1910-talet i Sverige. En av pionjärerna var geologen Lennart von Post (1884–1951; se bild). Han insåg tidigt metodens betydelse framför allt som ett stratigrafiskt verktyg för att korrelera lagerföljder från olika platser. Han var dock långt ifrån den förste att bestämma pollenkorn i torv- eller gyttjeprover eller att beräkna pollenfrekvenser. Den förste som mer systematiskt använde sig av pollenbestämningar vid undersökningar av torvlagerföljder var den tyske botanikern C. A. Weber (1856–1931) vilket skedde under 1890-talet. En tidig pionjär i Sverige som bestämde pollenkorn från torv- och sedimentprover var annars botanikern Gustaf Lagerheim (1860–1926). Han var antagligen också den förste som beskrev pollenförekomster med procentvärden (t ex i Witte 1905 och Holst 1909). Men von Post var definitivt först med att redovisa pollenbestämningarna i frekvensdiagram, vilket är den form vi i dag kallar för pollendiagram. Den första visningen av sådana diagram ägde rum på ett forskarmöte i Kristiania (Oslo) år 1916. Senare samma år förevisades diagrammen dessutom på ett möte vid Geologiska föreningen i Stockholm (von Post 1916, 1918, 1967).

Under 1920- till 1930-talen blev pollenanalysen en alltmer beprövad metod, framför allt tillämpad vid rekonstruktioner av den efteristida skogsutvecklingen (Erdtman 1920, 1921; von Post 1924; Nilsson 1935). Efter hand fick pollenanalysen större spridning, även internationellt, och tillämpningarna vidgades till att omfatta klimatförändringar (Iversen 1944, 1954) och människans påverkan på vegetationen (Iversen 1941, 1949, 1956; Fægri 1944; Fries 1958). Under de här åren led metoden av problemet att det inte fanns något oberoende sätt att datera lagerföljder. För att i någon mån råda bot på detta utarbetades system med pollenzoner som antogs vara karaktäristiska för ett större område. Dessa zoner förutsattes vara likåldriga och möjliga att känna igen i pollendiagram från olika platser. Om zongränserna kunde ges en ålder på en lokal, t ex genom arkeologiska fynd som kunde tidfästas tämligen exakt, skulle de kunna användas för att datera andra lagerföljder. Exempel på sådana system är de pollenzoner som utvecklades av Nilsson (1935, 1961) för Skåne, av Fries (1951) för nordvästra Götaland och av Jessen (1935, 1938) för Danmark. Liknande zoner utarbetades också på många andra håll i Europa (t ex Firbas 1949). Man anknöt även zonsystem från olika regioner till varandra (Nilsson 1948a, b). Med hjälp av sådana zoner kunde man enklare jämföra vegetationsutvecklingen i olika områden. För den som vill fördjupa sig mer i den pollenanalytiska metodens tidiga utveckling rekommenderas översikter sammanställda av Fægri (1981) och Hafsten (1986).

Nästa stora steg i utvecklingen av pollenanalysen togs när ¹⁴C-metoden utvecklades under senare delen av 1940-talet av amerikanen Willard F. Libby (1908–1980). De första dateringarna gjordes på material med känd ålder för att på så sätt kunna bedöma metodens tillförlitlighet (Libby m fl 1949). Libby tilldelades för övrigt nobelpriset i kemi 1960 för sin insats i utvecklandet av dateringsmetoden. Det blev genom denna utveckling för första gången möjligt att göra oberoende tidsbestämningar av lagerföljder, och därmed kunde pollendiagrammen ges säkra kronologier. Till en början var dateringsmetoden både kostsam och omständlig, den krävde framför allt stora provmängder, och det kom därigenom att dröja ett årtionde innan den blev allmänt använd.

Under 1960- och 1970-talen utfördes ett stort antal vegetationshistoriska undersökningar i Sverige där ¹⁴C-dateringarna hade stor betydelse för beskrivningen och tolkningen av skogsutvecklingen och markanvändningen (Nilsson 1964; Berglund 1966a, b; Königsson 1968; Digerfeldt 1972). Genom dateringarna kunde man också ge de tidigare utvecklade systemen med pollenzoner säkrare åldrar (Nilsson 1964). I dag är dateringsmetoden ett standardhjälpmedel vid så gott som alla pollenanalytiska studier. Dateringsmetoden är dessutom ett viktigt redskap inom arkeologin.

Utvecklingen av den pollenanalytiska metoden har inte avstannat utan fortgår alltjämnt. Ett steg har varit att i större omfattning göra lokalt betonade undersökningar som syftar till att beskriva vegetationsutvecklingen på beståndsnivå (Iversen 1969; Aaby 1983; Andersen 1984; Bradshaw 1988; Björkman 1996). Under senare år har det dessutom blivit vanligare att analysen kombineras med andra undersökningsmetoder för att man på så sätt ska kunna göra fylligare tolkningar av utvecklingen. Det kan exempelvis röra sig om att man kombinerar analysen med undersökningar av makroskopiska växtrester, träkol eller liknande, eller att man gör olika kemiska eller fysikaliska bestämningar.

Vidare har man vidgat förståelsen för hur pollenkorn sprids och hur de verkligen avspeglar vegetationen. Man var redan tidigt på det klara med att pollenfrekvenserna inte direkt avspeglade vegetationens sammansättning (t ex Larsson och Sernander 1935; Erdtman 1943); man förstod att det fanns arter som normalt var överrepresenterade (som björk och tall) och att det fanns sådana som alltid var underrepresenterade (bl a insektspollinerade arter som lind och lönn). Flera undersökningar har också gjorts där syftet främst varit att utifrån pollendiagram göra kvantitativa rekonstruktioner av markanvändningen (t ex Gaillard m fl 1996), men sådana studier förutsätter god kunskap om hur pollen sprids i kulturlandskapet (Gaillard m fl 1992, 1994). Det blir även allt vanligare att den pollenanalytiska metodiken integreras med andra discipliner, t ex med arkeologi, historia, kulturgeografi och botanik. Ett exempel på en sådan tvärvetenskaplig studie är det så kallade Ystadprojektet (Berglund 1988, 1991), i vilket utvecklingen i Ystadområdet under de senaste 6000 åren studerades ingående med utgångspunkt från många olika källmaterial. För den som vill veta mer om hur pollenanalysen utvecklats som metod i Skandinavien under de senaste 50 åren rekommenderas en översikt av Birks (2005).